Ett starkt samhällsengagemang, episka konflikter och en oväntad humor. Den tidlösa tematiken har gjort Bertolt Brecht och Ruth Berlaus pjäs ”Den kaukasiska kritcirkeln” till en stor teaterklassiker.
”Den kaukasiska kritcirkeln” är en berättelse om rättvisa, moral och mänskligt mod. I krigets kaos tvingas tjänsteflickan Grusche fatta ett livsavgörande beslut – att rädda ett övergivet barn och fly för att skydda det. Men när freden till slut kommer ställs frågan på sin spets: Vem har egentligen rätt att vara barnets mor? Den som fött barnet, eller den som älskat och offrat allt för det?
– Pjäsen är både skrämmande och spännande nära en verklighet vi just nu lever i. Frågan om rättvisa i krig och kaos är lika aktuell idag som för 80 år sedan, säger regissören Moqi Simon Trolin.
Bertolt Brecht skrev pjäsen i exil under andra världskriget, men dess teman är lika brännande relevanta idag. Brecht ville att teatern skulle engagera och utmana och använde berättarröster, synliga scenbyten och musik för att skapa distans. Den så kallade Verfremdungseffekten (se faktaruta) blev ett stilbildande grepp.
– Brecht ville inte att publiken skulle “lullas in” i känslodravel, utan reflektera och ifrågasätta. Hans berättargrepp känns självklara för oss idag, men de revolutionerade teatern för all framtid, säger Moqi Simon Trolin och fortsätter:
– Samtidigt skrev han fram några av de mest känslosamma konflikterna man kan tänka sig. Han hade ett blödande hjärta gömt bakom sina analytiska glasögonbågar.
Musiken är en central del av Brechts berättande och pjäsens sånger skapar ett parallellt rum för reflektion där publiken och skådespelarna delar upplevelsen.
Vad tror du skiljer den här uppsättningen från andras tolkningar av pjäsen?
– Jag har inte sett så många ”Kritcirklar” i mitt liv så det är svårt att säga, men jag vet vilka ambitioner vi har: Vi tar vi ut svängarna rejält skådespelarmässigt och med mask och kostym. Musiken och framför allt sången spelar förhoppningsvis en oväntad och överraskande stor roll som skapare av en känsla av gemenskap, att publik och aktörer på scenen är tillsammans. Manus och sångtexter är milt uppdaterade och jag strävar efter att föreställningen ska bli hisnande dagsaktuell på ett härligt och relevant sätt, utan att skriva någon på näsan. Jag fokuserar inte så mycket på ett budskap, utan mer på en känsla av att bara tillsammans kommer vi klara oss igenom den tid vi lever i.