När författaren Helena von Zweigbergk åter ger sig i kast med skilsmässoparet Anna och Mats och deras familj försöker hon få dem att släppa taget. Till slut.
Det är lättare sagt än gjort att komma till avslut, att sätta den där berömda punkten. Så är det både för författaren Helena von Zweigbergk och hennes påhittade karaktärer.
– Jag har svårt att sätta punkt. Jag är tålmodig samtidigt som jag har en slags separationsångest, så för mig tar det tid. Det som är intressant är att man utgår från att folk alltid vill ha hjälp att avsluta, att komma ur sin konflikt. Men att behålla konflikten är ett sätt att behålla kontakten. Man kan också vara väldigt fäst vid sina olika roller. Utan dem vet man inte vem man annars skulle vara.
Helena von Zweigbergk är journalisten, programledaren och radioprataren som sedan många år dubblerar som författare. Paret Anna och Mats har dykt upp i flera av hennes romaner – och även på teaterscenen. När Helsingborgs stadsteater satte upp relationsdramat ”Anna och Mats bor inte här längre” 2018 blev den en publiksuccé. Många älskade pjäsen som satte fingret på parrelationens alla krumbukter. ”Gå sin väg” är den nyskrivna, fristående fortsättningen.
-Tanken från början var att skriva en berättelse om avslut. Jag tyckte att det var ett oberättat ämne. Saker har en tendens att bara pågå i livet eftersom det är så svårt att göra det där sista klippet. Pjäsen handlar om den tiden, själva slutandet, säger hon.
I ”Gå sin väg” möter vi Annas åldriga mor, den döende Klara.
– Just döden är ett skeende som bara pågår. Så är det i alla fall ofta i vår kultur. Man är någon som alla slutat lyssna på, som placeras på en institution nånstans i väntan på döden.
Förutom Klara, återser vi som sagt Anna och hennes ex-make Mats, ett skilsmässopar som hittills haft svårt att sätta punkt på riktigt.
-Även om man bestämmer sig för att skiljas så är det väldigt svårt. Hur ska allt det där man har tillsammans bara kunna upphöra, säger Helena von Zweigbergk.
Parallellt skaver och smärtar Annas syster Birgitta och hennes vuxna dotter Louises relation som ett öppet och infekterat sår.
-Mellan mamma och dotter finns flera konflikter som slår an ett grundackord i deras liv. I pjäsen kämpar de med att bli av med dem. Men det här är en rolig berättelse också. Alla är desperata och sett på håll kan ju det bli komiskt. Ibland måste man få skratta åt vad vi håller på med.
Helena von Zweigbergk drivs av att berätta om vad det är att vara människa. Till sin hjälp har hon sin livserfarenhet och sitt mångåriga skrivande.
– Jag har länge studerat hur vi beter oss mot varandra. Människorna som står oss närmast, är de som är viktigast i livet. Men det är också de relationerna vi är mest slarviga med. Man skulle aldrig bete sig mot en utomstående så som man beter sig mot den man lever med.
Vilket är ditt bästa relationstips?
–Att man utgår från lyssningsprincipen: alltså att lyssna och sedan bekräfta att man lyssnat och hört rätt. I en konflikt är man ofta arg och vill ändra på den andra. Man vill vinna. Men så står man där med vinsten och har fått den andra att känna att den har förlorat. Och vad ska man göra med det, liksom?
Allt det där är ju lättare sagt än gjort…
-Ja, jag tror bara att man behöver få syn på saker ibland, och det är svårt när man har det precis framför näsan. Därför är konst och kultur jätteviktigt, för att kunna se sig själv och andra människor utifrån. Det är början till empati.
Text: Jenny Petersson
Foto: Anna-Lena Ahlström
